Tiden går fort

Tänk, tiden har gått så fort och ändå känns det så självklart att Alex är med oss och som om han alltid varit där med oss sedan födsel. För ett år sedan idag fick vi för första gången hålla honom, krama honom, gosa med honom, busa och bara vara. Känslor som bubblade i oss alla tre var obeskrivligt. Hos mig och Veronica där tårar flödade av lycka, Hampus som sken som en sol och den stolthet och kärlek som lyste i hans ögon. Ja allt det blir så påtagligt igen på årsdagen.
 
Alex klev rakt in i våra hjärta och liv med en självklarhet från oss alla 4 på ett sätt som överträffar sagan. Än idag kan man känna tårarna av lycka och tacksamhet att vi fick denna möjlighet som vi längtat efter i så många år. Att få se våra två söners relation och kärlek till varandra får nästan hjärtat att brista av lycka och kärlek. Man kan säga att man känner sig utvald och lycklig med en stor tacksamhet över vad livet erbjuder en.

Nu då?

En liten uppdatering. Det känns som att ingen borde vara intresserad nu. Men det är klart, han är väldigt ny hos oss fortfarande. Det känns bara inte så. Han är en sladdis, lillebror, vår son. Är känslorna annorlunda jämfört med biologiskt barn? Näeä! Inte alls. Tvärtom, allt känns väldigt bekant. För elva år sen kändes det likadant. Lika mycket.

Det är förstås saker vi nu blir glada för som då kanske inte upplevdes lika framgångsrikt...Ligga ner på marken, sparka och låta som ett marsvin när det inte går som man tänkt eller att testa igen och igen trots att vi sagt nej 150 gånger. I början gällde ajaj men inte längre tydligen. Hurra han är trygg och vågar!

Vi har backat tillbaka till Kinaskenan. Då sover han bra igen. Med den nya vaknar han från midnatt och är ledsen....flera timmar. Så fort vi kom på att testa att ta av den fnittrade han och somnade om. Ny tid för att diskutera nya nattskor i slutet av augusti. Den gamla är det inget fel på enligt läkaren men vi kommer ju behöva en svensk och modern senare ändå.

Mysigt så här under sommaren att Alex börjar känna släkt och vänner som man träffar lite mer regelbundet. Han älskar när det är många men börjar mer och mer vilja ha oss nära. "Är han blyg?" Nä inte alls men börjar ha lite mer koll på familjen. Bra. Skönt med självständiga barn men i hans fall sunt att han kopplat ihop oss.

Träffade en kvinna på ett fik som sa något om att det kanske är skönt att ställa sig in på att de egna känslorna inte är blir desamma som för ett biobarn. HELT FEL. Åt skogen fel! Går absolut att jämställa och är ingen skillnad alls! Men visst var jag ibland orolig innan för hur mycket man kommer kunna älska ett adopterat barn. Från minut ett med Alex fanns inte ett tvivel. Aldrig! Han är en av de två finaste barnen på jorden. Min kloka, äldsta son sa härom dagen när vi pratade om hur konstigt det skulle vara även för honom om vi älskade honom mer än Alex. Bara för att han inte är ett biologiskt syskon. "Jag älskar honom så mycket. Vet ju inte hur det känns att ha någon annan brorsa men Alex är SÅ gulligullig!!"

Ord: namnam gottgott tack. Tror vi.

 
 
 
 
 

Sov på min arm

Varit på turné. Åkt tåg jag och Alex. Först tittat på geges matcher i fredags i Örebro. Sen vidare till Ålsäter för lite sjöhäng och mys med mormor, morfar, moster, två av kusinerna och "morbror" Johan. Daniel var med sitt lag på cup i Västerås. Knutte i Hölö. Så utspridda minst sagt. Alex hänger med och är mest nöjd och glad. Det är roligt att vara med honom. Så som jag alltid tycker det är att vara och göra saker med Hampus. Jag har kul. 
 
Men första natten i sjöstugan bearbetades allt efter tågresor och fotbollsmatcher. Många pratar och gullar. Kul men många intryck. Mycket nytt. Många nya. Vi har bara känt varandra i åtta veckor....Drömmar och gråt i sömnen. Vi somnade ordentligt först vid 03:30. 
 
Heja familjen Gitliz Thell återförenades söndag eftermiddag vid sjön efter avslutade cuper. Alex fick ihop det igen. Det är vi. Allihop. Vi stannade kvar en natt till för bad, kortspel och grillad lax. Och kubb. Och lek med roliga kusin Samuel.
 
På väg hem i bilen lyssnar vi på Spotifys topp 50 i Sverige. Hampus är DJ. Jag är nöjd. Svårt för Alex att sova men han också nöjd. Dansar istället för att sova i bilstolen. Yeeh Tiësto! Jag tar över och sätter på Sov på min arm med gamla superidolen Carola. HON är faktiskt en av dem som fick mig att börja tänka adoption på allvar. Larvigt? Carola? Det är sant så inte larvigt. Fick mig att se en annan väg till ett till barn. Det funkar ju! Sen självklart syster och ett par vänner förstås.
 
Alex somnar med sin blick djupt i min. Lilla ungen. Vilken kärlek! 
 
Sov på min arm! Natten gömmer
Under sin vinge din blossande kind
Lycklig och varm snart du drömmer
Flyr mig i drömmen som vår flyr vind
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Inga nya nattskor än

 
Hade ju "sett fram emot" den här dagen när vi skulle till ortopeden med Alex händer och fötter. Nya nattskor hade suttit fint. De åker ju som sagt av och är krångliga att få på. Och är säkert felinställda. Verkar så när man är inne på andra forum och facebookgrupper. Någon blev väldigt bekymrad när jag la upp en bild på hans gulliga skor...."Var har ni fått de där ifrån...det är alldeles för brett mellan!" De ringde hur som helst från Astrid och ställde in pga sjukdom. Suck.
 
Så redo att åka efter tupplur ute i vagn fick vi tänka om. Skönt i och för sig att byta ut bilåkning mot en sväng ner till fotbollsläger och Hampus istället. Och pappa tränare. Och alla fotbollskillar som tycker Alex är såååå söt och cool. Det är som att ha en hundvalp med sig. Killarna kommer springande och vill träffa Alex och har massa frågor. Roligt att 12-13 åringar är så intresserade. Säkert spännande att han är från ett annat land och har en annan bakgrund än deras egnas syskon. Vi är ju ganska öppna och har inget emot att berätta. Många frågor är intressanta och förmodligen kommer vi få fler framöver. Inskolning på förskola, i skolan osv. Och så småningom från Alex. När börjar man prata om det, brukar vi fundera på. Lär ju komma naturligt. Än så länge väntar vi på att han ska säga sitt första ordet. Hampus första var hejdå "äddå". Spännande. Det får ta sin tid. 
 
Allt får ta sin tid. Fingrarna känns inte heller bråttom. Han beter sig som att han hade tio fingrar så allt funkar. M e n nattskorna vill jag ha nya nu! Han går, klättrar runt och springer hela tiden. Men vi vill ju att han ska få bästa behandlingen så att det fortsätter framåt.
 
Alex är en glad och obekymrad kille och det ska han få vara. Hoppas på att han inte behöver fler gipsperioder. Kan inte se den här killen sitta gipsad....ingen fara men vore onödigt om det går att förhindra med rätt skor, kanske även på dagen.
 
Pratade in ett meddelande och bad dem ringa för ny tid. Ingen har ringt. Kommer tjata.