Jag växte i min mammas hjärta
Det är märkligt hur man tar in en ny människa i sitt liv. Hur naturligt och nära det blir snabbt. Hur rätt det känns. En nära vän berättade en gång under vår adoptionsväntan hur en kompis till deras barn bemötte frågorna om att inte vara biologiskt barn till sina föräldrar. "Jag har inte vuxit i min mammas mage utan i min mammas hjärta." Kan inte ens skriva det utan att svälja flera gånger. Det stämmer så fruktansvärt. Man kan få barn på olika sätt. Vi har två barn på två olika sätt nu. Det är nog samma som att vänta syskon, att vara gravid. Hur ska jag kunna känna lika mycket kärlek till ett till barn? Jag är ju redan så fylld till bredden av kärlek till det/de jag redan har. Det går, hjärtat är så stort. Och ett barn är ju alltid en ny människa, en ny person. Att lära känna. Och oavsett hur man blir förälder så finns det proppfullt med känslor till sitt barn. Kärlek i överflöd. En annan nära vän berättar ofta om barnen med autism som hon jobbar väldigt nära och om hur mycket hon känner för dem. Och hur lätt det skulle vara att ta hem och älska de här barnen som sina egna.
Tack fina ni!
Alex och Hampus är inte biologiska syskon men kommer ju vara som om de vore det. De kommer säkert få vissa andra funderingar än biosyskon men kanske inte. De är två individer och syskon. Många år mellan men jag tror de kommer ha mycket kul tillsammans. Det ser vi på familjer med många barn eller många år mellan. Sen går ju vissa syskon inte ihop oavsett blodsband eller inte. Man passar bättre ihop med vissa. Vänner, syskon, kärlekar, familj, släkt.....
Vi håller tummarna för att det fortsätter så här. Njuter av våra fina söner och vår familj.
Kramar