Många fick varandra idag
Daniel har redan skrivit om dagen som var helt omöjlig att föreställa sig.
Ett minne jag kommer bära med mig är när vi sitter och väntar på att få träffa barnhemmets föreståndare och en dörr öppnas. Ut springer en flicka i 10-11 årsåldern, ropar "mama, daddy" till ett amerikanskt par bredvid oss. Flickan är så glad. Hon har äntligen fått en egen familj. Mitt hjärta brister.
Och strax innan dess har Alex kommit ut och rusat runt en sväng i lokalen och Hampus ser direkt att det är han. Han är ju för liten för att förstå att hans familj sitter där någonstans. Bekymmerslös och ser precis ut som på videosnutten. Kunde inte fatta att ha var där, bara dök upp en kvart innan vi "skulle" träffas. Där är han!
Och de två kvinnorna vi träffade på hotellet några rum bort som också idag fått sina två flickor 2,5 och 3 år gamla. Båda med downs och väldigt små. Men alla så lyckliga och tagna.
Och sedan Daniel när han stod med adoptionspapper i hissen på hotellet och en kinesisk man blev så glad när han såg. Ställde frågor och tyckte det var fantastiskt.
Sen Hampus och Alex. Vilken koppling de fick direkt. Helt naturligt. Klick. Vi har ju alltid vetat och tyckt att han skulle bli en så underbar storebror. Fina Hampus. Äntligen äntligen äntligen!!!
Så fina skratt, kramar och tillit vi fått idag känns nästan för bra för att vara sant! Lilla fina gubben. Ingen kaos som vi föreställt oss heller. Lugnt och ordnat. Tacksam.
Nu dags att sova. Klockan står på 06:30. Pappersskivning och kort förhör på schemat.
Stor och massa kärlek.
(Där bakom dörren fanns nannys med barn som väntade på sina familjer.)
Åh Veronica ❤️